Det har snöat nästan hela dagen, nära på oavbrutet. Variationen har inte varit stor; ibland stora lappvantar som långsamt seglar ner med en magisk tystnad, till virvlande mindre flingor i en plötsligt vindpust. Det är sådana här dagar som mina tankar vandrar och jag finner mig på ett sådant vemodigt humör. Jag vet inte med er men jag får alltid en stark vilja att gå ut så fort det snöar; den enda skillnaden från när jag var liten är att det inte är för att leka utan var för att ta del av detta naturens vackra under. Så precis efter lunch klädde jag mig i alla kläder jag kunde hitta och gick ut som en stor tygboll.

    På nått sätt fann jag mig plötsligt utanför Mexs hus, konstigt att jag inte märkte att det var dit jag var på väg, speciellt med tanke på att det tar lite över en timme för mig att ta mig dit. Jag har inte pratat med honom sedan vi gjorde slut och det tär på mig varje dag. Jag saknar honom, på sådana här dagar mer än någonsin. Jag fann mig själv skrattandes när jag tänkte tillbaka på hur jag mulade honom förra vintern - gud vad arg och förvånad han blev! 

   För attt distrahera mig själv fumlade jag efter något annat att tänka på och hittade en sak gömmt i ett kantigt fack där jag placerar halvintressanta saker mina vänner säger till mig och som jag inte har tid har tänka på vid tidpunkten jag får höra dem. 

   "99 % av en pandas föda består av bambu," 

   Ända tills jag blev hungrig och bestämde mig för att lämna min plats utanför Mexs hus och gå hem för att äta middag tänkte jag på detta. 99 %? Det man måste fråga sig är ju självklart; vad består den sista procenten av? Äter de andra träd? Eller gräs kanske? Eller något med mer protein som skalbaggar eller hamburgare?  Nej jag har ingen aning, men om du kära läsare har så får du gärna kontakta mig och berätta. 

Er förbryllade Emida. 

Jag skriver denna text för att tömma mitt brutna hjärta, i en vacker röd färg som representerar både kärlek och blod. I många år har jag vikt min tvätt och mitt liv åt denna underbara männsika. Hans vackra namn är kort som han, M A X. Han har hår som en gyllene Gud, och ögon som poler av alger som sköljts upp på en vacker sommarstrand. Av respekt för hans privatliv har jag valt att inte nämna hans efternamn eller fler detaljer.

För att göra det enklare för att mig att skriva har jag valt att kalla honom Mex - Mitt ex Max.

Det var en härlig vårdag i slutet av maj, mitt hjärta pumpade av kärlek och skrev trubadurer i hans ära. Jag hade precis märkt alla hans kläder så han inte skulle tappa bort dem. Det var då jag såg dem, hennes hår var gult som mördade kycklingar och hennes ögon svarta som skalbaggar. Hon va ful och hon höll min Mex i handen. Mitt hjärta brast som om en atombomb ätit mig inifrån, mina invälvor värkte och min hjärna sprängdes. Vilket förräderi! Jag bad honom förklara, men han tittade bara konstigt på mig. Jag vill inte gå in på detaljer vad som sade, men orden har fortfarande tyngd i mitt krossade hjärta. Jag kommer alltid älska dig, min Mex. Låt oss se förbi det här så vi kan fortsätta vårt liv tillsammans för alltid.

Er förkrossade Emida